hanna maria

Hon reser sig i gryningen och vet inte vem hon är. Har hon sovit eller bara vilat en stund? Hon minns inte. Hon går vidare. Frostpudrade gula löv krasar under hennes nakna fötter. Uppe på berget sätter hon sig på en kullfallen trädstam. Hon sluter ögonen och faller genom en tunnel och vet inte om det är en dröm eller ett minne.
Händer griper tag i henne. Skriker hon? Det finns något mjukt och varmt, en röst som viskar och sjunger i hennes öra, en hand som smeker. Men allt detta tas ifrån henne. Kvar är bara natten och det hårda fuktiga golvet. Det mjuka och varma blir stelt och kallt. Tystnaden är en smärta. Flugor krälar i hennes ögon, en het vind fyller munnen med sand och det är någon som inte längre skriker utan ligger stilla som en knotig trädgren i hennes famn.

Ur Aftonbarn, av Kjell Lindblad